Den här onsdagen på Claux Amic gick helt i grått. Molnen hängde tunga och hotfulla över en skog av kala gråa träd. Inte en palm. Kändes nordligt vintrigt.
Från början stod det klart att på den här banan måste man slå rakt. Men inte ens då var man säker, inte så sällan rullade bollen ner från den lutande, torra fairwayen in i skogen. Där var det inte lätt att hitta den bland alla stenar och torra löv. Med gemensamma krafter lyckades vi för det mesta i alla fall. Sedan var det en utmaning att ta sig ut igen. Man hann träffa både ett och två träd… Att få stopp på bollen på green efter ett bra inspel var nästintill omöjligt. Putten stack ofta iväg med en väldig fart, ibland i helt oväntad riktning på dom böljande greenerna.
Det är klart att det under sådana omständigheter uppstår en viss frustration. Jag tycker ändå att vi höll uppe stämningen ända till slutet med en rejäl nypa galghumor och några tänkvärda visdomsord typ: Det är okej att bli trött på sig själv bara andra inte blir trötta på en! Tack Helene, Göran och Ulf för jättetrevligt sällskap!
Det som räddade mig var att jag lyckades spela riktigt bra på ett antal hål där jag hade dubbelslag. Fyra poäng på ett hål hjälper mycket.
Även när det inte går så bra tycker jag att det är väldigt roligt att få vara med på onsdagsgolfen. Ett stort tack till er arrangörer, i det här fallet var det Göran Wadsten med assistans av Helene, för allt jobb ni lägger ner på att göra det möjligt för oss andra att spela!
Carita Broms
