Cannes Mougins, denna vackra, långa, svåra bana.
Golf på Cannes Mougins onsdagen den 11 mars 2015 – en liten återblick.
Det var tidigt upp (ganska) med samma förundran som alltid. Varför gör vi detta? Kaffe, matsäck, packa bilen, inte glömma GPS klockorna – och så iväg. Till Cannes Mougins, denna vackra, långa, svåra bana (som vår son säger att vi i normalfallet är för snåla att spela på, vilket är sant). Hej till en massa trevliga morgonpigga människor, välkomnade av särskilt Gunilla och Kristoffer som trots väldigt onda halsar såg glada ut och tjänstvilligt fördelade scorekort, som faktiskt gav glädjande besked. Jag fick en härlig massa slag, 33 stycken på mitt hc 27.2 Så åtminstone det kändes ganska bra även om känslan av oöverstigliga svårigheter inom kort fanns kvar.
Den första svårigheteten levererade emellertid Helge Alten, som stolt beskrev alla kvalitetshöjande investeringar på banan, som säkert blir väldigt bra men som just då innebar att hål 7 inte var hål 7 utan 8, att hål 10 var kortare än 11, att 15 inte fanns osv eller om det var tvärtom. Jag har givetvis blandat ihop alltihop, men det var nog inte bara jag. Följaktligen körde vi, Sten, Bengt, Gillan och jag i högsta fart runt och ”sightseeade” i den mest avlägsna delen av banan innan vi hittade hål 9 som var vårt starthål.
Men vi kom fram och detta hål gick faktiskt bra. Jag tror att även nästa och nästa gick bra och jag började få en overklighetskänsla. Vad är detta? Jag kan ju inte spela golf! Det räckte för att nästa drive, eller var det andraslaget som gick åt pipan. Då var Sten mig ovärderligt (åtminstone i golfsammanhang) behjälplig: ”Hit and spit” – en enkel grundregel för att inte lyfta på huvudet och se en ”skitboll”. Kanske var det koncentration, eller något annat- man vet ju aldrig med golf – men flera följande hål gick bra – ända tills jag trots Stens varning försökte putta mig upp ur en ganska djup bunker. Det fungerade förstås inte. Helheten blev dock ganska bra tack vare suveräna supportande medspelare, en väldans massa tur med långputtar bland annat. Men eftersom jag har väldigt dåliga tävlingsnerver ville jag absolut inte se ställningen under spelets gån
g –jag har dessutom inte har något förhållningssätt till eller erfarenhet av vad som är bra antal slag vid slaggolf.
Men det hela kändes bra – framförallt vid det generösa drinkbordet och de försvinnande goda tilltuggen som också sponsrats av Wreman Estate, som dessutom bjöd på goda nyheter vad gäller reavinstbeskattning vid försäljning av fastighet.
Det var förvånande och överväldigande att få ta emot den vackra silverbucklan, (även vinet) vandringspriset med inskriptioner på tidigare, väldigt professionella vinnare, till en C-klassare som känner sig som ett verkligt blåbär i sammanhanget. Är det helgerån att sätta blommor i den? Tack alla som organiserat, sponsrat, supportat denna skojiga golftävling.
Med hälsning från
Viveka Linde som är mycket medveten om att golf är en färskvara
